 |
 |
Överst ses Europas minsta musart, dvärgmusen (Micromys minutus). Den är det enda svenska djuret med gripsvans. I vårt land upptäcktes den först 1985 i Dalsland, senare har man hittat en population i Skåne. Den är troligen införd från Danmark av människan i sen tid. Nederst ses en konstnärlig rekonstruktion av den utdöda sydamerikanska jättebältan Doedicurus, även kallad spikklubbsbälta. Den använde sannolikt sin avskräckande svans som försvarsvapen. From Encyclopedia of Life, courtesy of J. C. Schou under this Creative Commons License (above) and Nobu Tamura under this Creative Commons License. |
|
Svansen är en kroppsdel som finns hos nästan alla däggdjur. Men några av dem, till exempel människan, har förlorat sin svans. Vilka funktioner har svansen? Varför har människan förlorat den?
Kaudalregion, svans och stjärt hos ryggradsdjur
Den kroppsregion som ligger bakom kroppshåligheten hos ryggradsdjur kallas kaudalregion. Det finns inga inälvor i kaudalregionen, men ryggraden fortsätter ut i den. På engelska kallar man kaudalregionen för "tail" hos alla ryggradsdjur. På svenska däremot brukar man använda ordet "stjärt" för en successivt avsmalnande kaudalregion som inte är väl avgränsad från kroppen och ordet "svans" för en kaudalregion som är smal och klart avgränsad. Däggdjur har således svans, medan fiskar, salamandrar och de flesta kräldjur har stjärt. Språkbruket är dock inte konsekvent. Flera pungdjur, till exempel kängurur, har en successivt avsmalnande kaudalregion, men den kallas ändå svans.
 |
Ringsvanslemuren (Lemur catta) från Madagaskar. Dess svans är betydligt längre än kroppen. Courtesy of Alex Dunkel from Encyclopedia of Life under this Creative Commons License. |
|
Fåglar har en mycket förkortad kaudalregion, men de fjädrar som sitter på den brukar kallas stjärt. Grodor och paddor har varken stjärt eller svans. En del däggdjur saknar helt eller i det närmaste svans, till exempel människoapor och gibbonapor, marsvinet och kapybaran, klippdassar samt koalan. Hos en del av dessa djur syns den rudimentära svansen på kroppsytan, hos andra inte. Andra däggdjur har en mycket kort svans, till exempel svin och björnar.
Kaudalregionens ursprungliga funktion är att hjälpa djuret att ta sig fram vid simning. Många fiskar simmar genom att en muskeldriven vågrörelse går bakåt längs med kroppen och pressar fisken framåt. Ormar kan röra sig på ett likartat sätt, fast på land. Andra fiskar simmar genom att slå stjärten fram och tillbaka i sidled.
 |
Det här däggdjuret, som ser ut att ha rymt från Mumindalen, är ett nordamerikanskt trädpiggsvin (Erethizon dorsatum). Till skillnad från sina sydamerikanska släktingar saknar det gripsvans. Det kan dock använda svansens taggar för att få fäste när det klättrar, något som kanske är ett steg i riktning mot utveckling av gripsvans. Courtesy of Arthur Chapman from Encyclopedia of Life under this Creative Commons License. |
|
Däggdjurens svans
Hos däggdjur hjälper svansen inte direkt till när djuret rör sig. Däggdjuren använder förstås benen när de rör sig. Men deras svans kan ändå vara viktig för rörelseförmågan. Ekorrar och många apor använder svansen som balansorgan och styrorgan, när de klättrar och hoppar i träden, kängurur när de hoppar och många däggdjur, till exempel geparden och andra kattdjur, när de springer. De dinosaurier som rörde sig på två ben använde förmodligen stjärten på samma sätt. När vissa kängurur rör sig långsamt, använder de svansen som ett femte ben, så kallad "femfotagång". Femfotagång innebär att kängurun först sätter ner bakbenen och sedan samtidigt framfötterna och svansen, medan bakfötterna flyttas framåt. Känguruns svans är alltså ett femte "ben", framfötterna är nämligen ganska små och behöver hjälp att hålla kroppen uppe. Myrkottar använder också svansen som stöd. När de reser sig upp stöder de sig på bakbenen och svansen.
 |
 |
Två amerikanska djur med gripsvans, överst en röd spindelapa (Ateles geoffroyi) från Mellanamerika och nederst en veckelbjörn (Potos flavus) från de tropiska delarna av Amerika. Veckelbjörnen är en halvbjörn, släkt med tvättbjörnarna och näsbjörnarna. From Encyclopedia of Life, courtesy of Zbyszek Boratynski under this Creative Commons License (above) and Dick Culbert under this Creative Commons License (below). |
|
Gripsvans, ett "femte ben"
Flera däggdjur har en gripsvans som används som ett femte ben eller en femte hand när djuren klättrar i träden. Till dessa djur hör binturongen (ett rovdjur i Sydostasien), flera myrsloksarter (som lever i Sydamerika), flera sydamerikanska apor (bl.a. spindelaporna), den likaledes sydamerikanska veckelbjörnen (släkt med tvättbjörnen), de sydamerikanska gripsvanspiggsvinen, den nordamerikanska pungråttan (opossumen) och andra pungdjur samt vissa myrkottar (som finns i Afrika och södra Asien). Det finns ett svenskt djur med gripsvans, den lilla dvärgmusen (Micromys minutus), se bilden överst på denna sida.
Märkligt nog finns det många trädlevande djur med gripsvans i Amerikas regnskogar, men inga som glidflyger. I Asiens och Afrikas regnskogar finns det många trädlevande djur som glidflyger, men färre med gripsvans. En spekulation är att detta beror på att de amerikanska skogarna är tätare, men det finns inga bevis. Läs om glidflygande djur på en annan sida.
Gripsvans finns också hos kameleonterna bland kräldjuren.
 |
 |
Två djur till med gripsvans. Överst ses en nordamerikansk opossum (Didelphis virginiana). Nederst ser vi en gripsvansart från Gamla världen, binturongen (Arctictis binturong), ett rovdjur som lever i södra och sydöstra Asien. Andra djur med gripsvans i Gamla världen är trädlevande arter bland myrkottarna (ordningen Pholidota) i de tropiska delarna av Afrika och Asien. Se vidare texten ovan. Courtesy of Cody Pope from Wikimedia Commons under this Creative Commons License (above) and Tassilo Rau from Encyclopedia of Life under this Creative Commons License (below).
|
|
Andra funktioner hos svansar
Svansen kan också ha andra funktioner. Den kan användas för sociala signaler. En hund kan vifta på svansen eller sticka den mellan benen. Till och med människor vet vad det betyder. Kor och hästar viftar förstås bort flugor med svansen. När flodhästen avger sin avföring, viftar den energiskt med svansen. Då sprids avföringen vida omkring, förmodligen för att markera revir. Piggsvinets taggiga svans används till försvar. Några utdöda amerikanska jättebältor (glyptodonter) använde sannolikt sin svans som en klubba, när de försvarade sig. Hos en del av dem var svansklubban spikförsedd. Hos valarna har svansen åter blivit det den en gång var hos fiskarna, det vill säga en stjärt med fena som användes till att simma med. Läs om svansviftning på en annan sida.
När och varför förlorade människans förfäder svansen?
Varför har människan ingen svans? Klart är att svansförlusten skedde långt innan det fanns människor, troligen för 15-25 miljoner år sedan hos en gemensam förfader till människoaporna och gibbonerna. Detta kan ha att att göra med att gibboner och människoapor utvecklat en ny metod att klättra i träden. Hos dessa apor spelar armarna en viktig roll. De kan svinga sig fram i träden med hjälp av armarna. De kan också gå på bakbenen längs med vågräta grenar balanserande med hjälp av armarna. Om man klättra på detta vis har man ingen användning för svansen. Den kan till och med vara i vägen. Intressant nog började således våra förfäder sannolikt att gå på två ben redan när de levde i träden. Än i dag kan man iakktaga detta beteende hos gibboner och orangutanger, apor som tillbringar nästan all sin tid uppe i träden.
Människan och hennes svanslösa släktingar har dock fortfarande kvar ett fåtal sammanväxta svanskotor inne i koppen. De bildar svansbenet (coccyx) som sannolikt är ett så kallat rudiment. Människofoster kan utveckla en svans, men detta sker mycket sällan. Och den kan lätt opereras bort efter födseln. Läs mer om svansförlusten och om människans rudiment på andra sidor.
Referenser
R. E. Blanco, W. W. Jones, and A. Rinderknecht: The sweet spot of a biological hammer: the centre of percussion of glyptodont (Mammalia: Xenarthra) tail clubs (Proceedings of the Royal Society B 276:3971-3978, 2009).
Encyclopedia of life (retrieved 10 May 2017).
G. C. Hickman: The mammalian tail: a review of functions (Mammal Review 9:143-157, 1979).
A. Horvath: Why don’t humans have tails? (Pursuit, University of Melbourne, updated 5 February 2016).
M. Hutchins et al.: Grzimek's animal life encyclopedia (2nd ed, Gale, 2003).
K.V. Kardong: The vertebrates (5th ed, McGraw-Hill, 2009).
Lars Råberg et al.: The origin of Swedish and Norwegian populations of the Eurasian harvest mouse (Micromys minutus) (Acta Theriologica 58:101-104, 2013).
Till början på sidan
Till "Djurfakta"
|
