Jag undrar om det någonsin funnits drakar? Om inte, är det fysiologiskt möjligt för ett djur att spruta eld?

Det har aldrig funnits drakar. Man har gissat att tron på drakar har sitt ursprung i fynd av de jättelika benen av dinosaurier eller andra fossila reptiler. Avbildningar av drakar är uppenbarligen inspirerade av ödlor. Ödlor är ju betydligt mindre, men de är försedda med fjäll och kloförsedda ben, precis som drakarna. Ödlor saknar dock vingar. Men i Indien och Sydostasien finns det faktiskt ett släkte ödlor som kan glidflyga med hjälp av flyghud. Flyghuden spänns ut med hjälp av revbenen och ger faktiskt intrycket av drakvingar. Trots att de är små har dessa ödlor erhållit det latinska släktnamnet Draco. Den största av all nu levande ödlor, komodovaranen, kallas på engelska "the Komodo dragon". Den finns på några öar i Indonesien. Läs om komodovaranen på en annan sida.

Notera att drakar i en del kulturer varit onda, i andra goda. De medeltida västeuropeiska drakarna var onda varelser, medan den ormliknande kinesiska draken är ett lyckobringande djur och var en symbol för kejsarens makt. Endast kejsaren fick använda en drake med fem klor. Vanliga människor fick nöja sig med tre klor.

Mig veterligen är bombarderbaggarna de enda djur som kan spruta eld, om än i mycket blygsam skala. Av dessa finns i Sverige bara den sällsynta arten bombarderbagge (Brachinus crepitans) som tillhör skalbaggsfamiljen Carabidae (jordlöpare). Skalbaggar skyddas av sina täckvingar, men de kan på grund av täckvingarna inte flyga i väg snabbt när fara hotar. Jordlöparna har löst problemet genom att ha giftkörtlar som mynnar i bakänden. De flesta jordlöpare kan spruta ut giftet vid fara. Giftet kan bland annat innehålla syror, fenoler och kinoner. Hos bombarderbaggarna har giftmekanismen utvecklats ytterligare. Giftkörteln består av två kammare. Den inre innehåller hydrokinoner och väteperoxid. Från den inre kammaren leder en gång till den yttre kammaren som mynnar på kroppsytan. Den yttre kammaren innehåller särskilda enzymer, peroxidaser och katalaser. Vid fara tömmer baggen en del av den inre kammarens innehåll i den yttre. Med hjälp av enzymerna sker då ett antal kemiska reaktioner. Väteperoxiden bryts ner varvid syrgas bildas och syrgasen oxiderar hydrokinonerna. Reaktionerna leder till en så kraftig värmeutveckling att man kan bränna sig av värmen. Syrgasen, som utvidgas av värmen, fungerar också som drivgas och driver ut den heta blandningen med en explosion som är hörbar för en människa. Körteln töms inte vid en avfyrning så baggen kan skjuta flera gånger. Den kan också sikta genom att vrida på bakkroppens spets. Texten fortsätter under videon.

Det finns många andra djur som kan producera ljus, men då handlar det alltid om "kallt" ljus som inte åtföljs av någon värmeproduktion. Läs om bioluminiscens på en annan sida. 2008, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Överst ses en stickmygga som definitivt inte vilar, se svaret nedan. Det är ett exemplar av Aedes aegypti i full färd med att suga blod. Denna art sprider bland annat gula febern och denguefeber.     Nederst ses ett tvärsnitt genom en stickmyggas komplicerade sugsnabel. Den innehåller inte mindre än sju borst, alla omvandlade mundelar. Snabelskidan sticks inte in i huden utan böjs bakåt i en båge, som syns på den övre bilden. De övriga borsten sticks in i huden och syns överst som ett tunt sugrör fyllt med blod. De båda överkäkarna och de båda underkäkarna sticker hål på huden. "Tungan" injicerar genom salivkanalen saliv innehållande kemiska ämnen som hindrar blodets levring och utvidgar blodkärlen. Överläppen transporterar genom näringskanalen blod in i myggans mag-tarmkanal. Courtesy of James Gathany and United States Department of Health and Human Services, in the public domain (above). Modified image, original courtesy of Ivy Livingstone and copyright of BIODIDAC (below).

Vi hade en riktigt trevlig grillningskväll i helgen med några vänner och började diskutera mygg. Vår fråga är helt enkelt: var finns myggorna på dagen, när de inte bits?

Myggorna håller sig i stillhet, gömda i vegetationen, under de delar av dygnet när de inte är aktiva. Det finns studier på bananflugor som visar att dessa insekter har ett vilotillstånd som kan jämföras med sömn. Kanske sover myggorna? Läs om sömn hos djur och om hur myggor lockas till människan på andra sidor. 2011, 2012.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Bilden visar Europas minsta och lättaste skalbagge, Ehnströms dvärgfjädervinge (Baranowskiella ehnstromi), krypande ovanpå undersidans porer av en svamp, sälgtickan (Phellinus conchatus). På tvären överst i bilden syns som jämförelse ett hårstrå, vilket ger en klar uppfattning om skalbaggens diminutiva storlek. Ehnströms dvärgfjädervinge beskrevs av mig år 1997 och är även odödliggjord i en hårdrocklåt av bandet Glory. Längden uppgår till cirka 0,5 mm (0,47-0,51 mm). Vikten är okänd. Insekten hör till skalbaggsfamiljen fjädervingar (Ptiliidae), som har cirka 650 arter i världen, flertalet i storleksordningen 0,5-1,0 mm. Vi har 80 arter av fjädervingar i Sverige.    Dvärgfjädervingar (Nanosellini), den undergrupp bland fjädervingarna till vilken Baranowskiella hör, rymmer ett antal ytterst småvuxna arter. Släktet Scydosella utmärker sig med en kroppslängd på cirka 0,3-0,4 mm. Detta släkte torde innehålla de minsta och lättaste skalbaggarna i världen. Alla dvärgfjädervingar, även Ehnströms dvärgfjädervinge, lever inuti porerna på tickor, vars mikroskopiskt små sporer de förtär. Image courtesy and copyright of Dave K. B. Cheung.  Mikael Sörensson

Vi har läst att volymskillnaden mellan de största och minsta skalbaggarna är större än mellan de största och minsta däggdjuren. Det kan väl inte stämma? Tänk på skillnaden mellan en blåval och en mus. - Om de största och minsta insekterna och om vad som begränsar deras storlek.

Det här är en knivig fråga. Vi måste anta att volymen är ungefär direkt proportionell mot vikten, det vill säga att alla djuren har samma densitet ("täthet"). Vi talar därför om vikt i fortsättningen. Detta är inte korrekt, vilket innebär att det handlar om grova uppskattningar.

Till detta kommer att man nästan alltid hittar mycket olika uppgifter om djurs maximala vikt. I källor som måste betraktas som vederhäftiga har jag till exempel hittat uppgifter om blåvalars maximala vikt som varierar mellan 135 ton och 190 ton. Det är svårt att avgöra vilka uppgifter som är riktiga. Nedan räknar jag med 170 ton.

För det tyngsta kända däggdjuret, blåvalen, antar vi således en maxvikt på cirka 170 ton. Blåvalen är också det största kända djur som någonsin levat. Det troligen lättaste nu levande däggdjuret, en näbbmus, väger upp till cirka 2 gram. Du talar om skillnad. Det innebär subtraktion: blåvalens vikt minus näbbmusens. Det betyder att blåvalen är cirka 170 ton tyngre än det lättaste däggdjuret. Mätosäkerheterna gör att värdet naturligtvis måste avrundas, egentligen är det ju 169 ton, 999 kilogram och 998 gram. Det betyder att däggdjuren uppvisar de utan konkurrens största skillnaderna i vikt av alla djurgrupper. Men låt oss i stället dividera. Detta är intressantare, om vi vill jämföra med skalbaggarna. Kvoten mellan blåvalens och näbbmusens vikt blir 170 miljoner gram dividerat med 2 gram. Blåvalen är således ungefär 85 miljoner gånger tyngre än näbbmusen.

Goliatbagge (Goliathus sp.). Till detta släkte hör en av de tyngsta kända skalbaggarna, Goliathus giganteus. Stora exemplar av denna bagge kan väga cirka 50 gram. Enligt uppgifter, som jag inte kunnat bekräfta, kan larverna väga cirka 100 gram. Om detta stämmer är dessa larver de tyngsta kända insekterna. Skalbaggen på bilden är betydligt mindre än de största goliatbaggarna. Courtesy of H. Vannoy Davis and the Manzanita Project at the California Academy of Sciences, under this CC License.

Den kanske tyngsta kända skalbaggen är en goliatbagge (Goliathus giganteus). Den uppges som vuxen väga upp till cirka 50 gram (som larv antagligen mer). Den tillhör familjen bladhorningar (Scarabaeidae). De minsta kända skalbaggarna är arter inom familjen fjädervingar (Ptiliidae), som är mindre än en halv millimeter långa. På Internet hittade jag då på flera ställen uppgiften att dessa djur skulle väga 0,4 mg. Det slog mig att detta måste vara en överskattning med minst en 10-potens. Då återstod bara att fråga experten Mikael Sörensson, insektsforskare här i Lund. Han har upptäckt Europas minsta skalbagge, se hans bildtext ovan. Det visar sig att de minsta skalbaggarnas vikt inte är känd. Men, om man utgår från en grov uppskattning av deras volym, kan deras vikt mycket grovt uppskattas till cirka 1 mikrogram (µg), det vill säga en miljondels gram. Dessa skalbaggar är de minsta kända icke parasitiska insekterna. Texten fortsätter under bilden.

En av världens minsta skalbaggar, Scydosella musawasensis. Tio individer var 0,325-0,352 mm långa. Se vidare bildtexten ovan. Svepelektronmikroskopisk bild. Skalstrecket motsvarar 0,050 mm. Courtesy of A. Polilov from "How small is the smallest? New record and remeasuring of Scydosella musawasensis Hall, 1999 (Coleoptera, Ptiliidae), the smallest known free-living insect" (ZooKeys 526:61-64, 2015) under this CC License.

Skillnaden i vikt mellan den största och den minsta skalbaggen är således cirka 50 gram. Intressantare är dock, som nämnts ovan, att dividera. Goliatbaggen är cirka 50 miljoner gånger tyngre än de små fjädervingarna. Hos däggdjuren var ju det tyngsta djuret ungefär 85 miljoner tyngre än den lättaste. Siffran för däggdjuren är i och för sig nästan dubbelt så stor som siffran för skalbaggarna. Men osäkerheten i beräkningarna är stor. Vi kan därför inte dra någon säker slutsats. Vi kan bara säga att kvoterna för däggdjuren och skalbaggarna är i samma storleksordning. Således oavgjort mellan däggdjur och skalbaggar.

Tilläggas skall att det bland insekterna finns parasitsteklar (släktingar till myror och bin) som uppges vara mellan 0,1 och 0,2 millimeter långa. De lägger sina ägg i andra insekters ägg, där larverna utvecklas. De väger troligen mindre än de minsta fjädervingarna och är förmodligen de lättaste kända insekterna.

Jättewetorna (släktet Deinacrida) på Nya Zeeland är mycket stora insekter som konkurrerar med goliatbaggarna om att vara de tyngsta kända insekterna. De tillhör ordningen rätvingar (tillsammans med bl.a. gräshoppor och syrsor). Den största jättewetan, wetapungan, finns nu kvar bara på en ö utanför Nya Zeeland. Några honor av wetapungan uppges ha vägt cirka 70 gram, men de var fyllda med ägg som snart skulle läggas. Wetapungor väger normalt hälften så mycket. Det finns också, förutom släktet Goliathus, några andra skalbaggar som konkurrerar om titeln tyngsta nu levande insekt. De är några bladhorningsarter samt Titanus giganteus, som tillhör familjen långhorningar (Cerambycidae).

Under karbonperioden och permperioden för mer än 200 miljoner år sedan fanns det betydligt större insekter än i dag, bland annat gigantiska kackerlackor och trollsländor. Läs om dessa jätteinsekter och om vad som bestämmer insekters största möjliga storlek på en annan sida.

Men vilka faktorer bestämmer insekters minsta möjliga storlek? Man vet mycket lite om detta, men förenklat uttryckt skulle det kunna handla om att organen måste innehålla tillräckligt många celler för att fungera. Cellerna kan i och för sig vara olika stora hos olika djur. Bland annat tenderar djur med en större mängd DNA i sin arvsmassa ha större celler. Men generellt sett är små djur mindre än stora, framför allt på grund av att de har färre celler, inte på grund av att de har mindre celler. Eftersom alla djurceller måste innehålla en kärna och flera nödvändiga strukturer i cytoplasman (s.k. organeller), finns det dessutom en nedre gräns för hur små celler kan vara. Läs mer om cellstorlek på en annan sida. När de gäller de små insekterna har man förmodat att nervsystemets storlek och därmed det totala antalet nervceller sätter en nedre gräns för djurens storlek. Om antalet nervceller blev färre skulle kanske nervsystemet inte kunna utföra alla sina livsnödvändiga funktioner.

En annan faktor som skulle kunna sätta en nedre gräns för insekters storlek är äggets storlek. Om ägget vore alltför litet, så skulle det kanske rymma ett alltför litet näringsförråd. Förrådet skulle då inte räcka till för att försörja en utveckling från befruktad äggcell till en larv som kläcks ur ägget. Stöd för denna tanke är att små insekter lägger mycket få ägg och att deras hanar, som inte behöver producera ägg, ofta är mindre än honorna. De minsta insekterna är parasitsteklar som lägger sina ägg i andra insekters ägg. Dessa steklar undviker kanske problemet med äggets magra näringsförråd genom att utnyttja den näring som finns lagrad i värdägget.

Ett annat problem för små insekter och andra små djur är att förhållandet mellan yta och volym är större för dem än för stora djur. Läs mer om yta-volymförhållandets betydelse på en annan sida. Viktiga ytor i kroppen är bland annat de cellskikt som avgränsar djurets kroppsyta, alltså huden, andningsorganens gasutbytande delar samt mag-tarmkanalens insida. Små djur har bland annat större kroppsyta per volymenhet kropp och större inre yta i andningsorganen per volymenhet kropp än stora djur. Detta kan leda till problem, till exempel större vattenförluster från dessa ytor. 2013, 2016, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Jag och min klass undrar om skalbaggar som hamnat på rygg är dömda att dö eller kan de vända på sig.

De är inte dömda att dö. Alla insekter, inte bara skalbaggar, har upprättningsreflexer med hjälp av vilka de kan komma på rätt köl när de hamnar på rygg. Studiet av insekters upprättningsreflexer är av stort tekniskt intresse och kan leda till bättre vandrande robotar. Läs mer i artikeln "Kan insekter, som hamnat på rygg, vända sig rätt? Om reflexer och Franz Kafka" på en annan sida. 2016, 2017.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Varför är biet litet? Hur har biet fått sitt namn?

Ordet bi är åtminstone 2 000 år gammalt. Det fanns troligen i det urgermanska språk som gav upphov till bl.a. tyskan, engelskan och de nordiska språken. Man tror att ordet är ljudhärmande. Man har alltså uppfattat binas surrande som "biiiiiiiiiiiii".

Varför är biet just så stort som det är? Det är en komplicerad fråga. Insekterna har i hög grad utvecklats parallellt med blomväxterna. Många insekter äter ju växtföda och en insektsart är ofta specialiserad på att äta en viss växtart. Men när det gäller biet, så har biet och växterna ömsesidig nytta av varandra. Motsvarande gäller många andra pollinerande insekter och deras värdväxter. Sådana insekter samlar föda från blommorna i form av nektar eller pollen och hjälper samtidigt till att pollinera blommorna, så att nya frön kan bildas. Biet är precis lagom stort för att lätt kunna hämta föda i de blommor det besöker. Men är det biet som storleksmässigt anpassat sig så att det passar till blommorna? Eller är det blommorna som storleksmässigt anpassat sig till biet? Den frågan är svår att besvara. Förmodligen är det bådadera. I vilket fall som helst, så finns det en tendens att större blommor besökes av större djur. I tropikerna finns det stora blommor som besökes av och pollineras av så stora djur som fåglar (t.ex. kolibrier) eller fladdermöss!

Men varför är insekter små och däggdjur stora? Läs om detta problem på en annan sida. 2000, 2013.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Framdelen av en bönsyrsa. Man ser de till fångstarmar omvandlade frambenen och det breda huvudet. Courtesy of Marco Bernardini and Wikimedia Commons under this CC License.

Vi var i södra Spanien i mitten av oktober och då fick jag syn på insekten i det bifogade fotot. Den var cirka 7 cm lång och rörde sig mycket långsamt, gungande framåt. Har sökt på nätet men inte hittat något.

Det är en bönsyrsa. Bönsyrsorna bildar en egen ordning (Mantodea) bland insekterna. Det finns ett 20-tal arter i södra och mellersta Europa, men inga i Sverige.

Bönsyrsornas främsta benpar är omvandlat till ett par taggiga fångstarmar (som syns tydligt på din bild). Bönsyrsor sitter och lurar för att, när tillfälle bjuds, oerhört snabbt kasta ut fångstarmarna och fånga sitt byte, oftast andra insekter. Bytesfångsten underlättas av att huvudet är mycket rörligt och av att ögonen sitter långt ifrån varandra, vilket möjliggör stereoseende. Bönsyrsor är ofta skyddsfärgade så att de smälter in i den omgivande vegetationen och inte upptäcks av sina offer. Det gröna djuret på er bild gömmer sig troligen bland blad. När bönsyrsorna sitter och väntar på byte håller de fångstarmarna så att det ser ut som om de ber en bön, därav det svenska namnet bönsyrsa och det engelska "praying mantis".

Bönsyrsorna är berömda för att honorna kan äta upp hanarna efter parningen. Detta sker dock inte hos alla arter och hos de arter där detta undersökts kommer hanen oftast undan. Det förekommer också att honan äter upp hanens huvud innan parningen, men att hanen trots detta kan para sig, ofta med bättre resultat.

Ur evolutionsmässig synpunkt tros kannibalismen vara en fördel för honan genom att hon får i sig näring som kan användas till att producera fler av de näringsrika äggen med hennes egna gener.

Det är oklart om kannibalismen ger hanen en evolutionär fördel eller en nackdel. Näringstillförseln till honan kan ju öka möjligheten att sprida även hanens gener. Å andra sidan kan detta omintetgöras, om honan parar sig med fler hanar. Hanen kan dessutom inte para sig med fler honor. Beteendestudier stöder tanken att kannibalismen är till nackdel för hanen. Hanar närmar sig honor med försiktighet och med större försiktighet eller inte alls när honorna är hungriga. Hanar utför också en intensivare parningslek inför hungriga honor eller så "smyger" de sig på honorna.

Det är mycket sällsynt att däggdjur och fåglar angrips av insekter som lever på rov. Men vissa bönsyrsor hör till de största av alla insekter med en kroppslängd på över 1 decimeter och kan i sällsynta fall fånga ryggradsdjur. Det finns belägg för att bönsyrsor har angripit grodor, små ödlor och till och med kolibrier. Här är ett bildbevis från en annan sajt. 2011.

Anders Lundquist

Till början på sidan

I min klass, årskurs 3, undrar vi om skräddare. Vi ser att de har vingar. Men kan de flyga?

En intressant fråga! Skräddare (familjen Gerridae bland skinnbaggarna) uppvisar så kallad vingpolymorfism. Det finns fyra typer av individer: långvingade, kortvingade, vinglösa och långvingade med degenererade flygmuskler. De två första typerna kan flyga, men de långvingade är bättre flygare. De två sista typerna kan inte flyga. Så ni kan inte vara helt säkra på att de bevingade skräddare ni sett är flygkunniga, om ni inte sett dem flyga.

Hos vissa arter är alla individer långvingade. Hos andra arter är nästan alla individer vinglösa året om. Hos åter andra arter förekommer olika andelar av de olika typerna i samma population vid samma tidpunkt. Dessutom kan andelen av de olika typerna vara olika i den generation som övervintrar i så kallad diapaus och de generationer som inte gör det. Oftast dominerar långvingade individer i diapausgenerationen.

En förutsättning för vinglöshet är att levnadssättet inte ger några större fördelar med att vara flygkunnig. En eventuell fördel med att vara vinglös skulle kunna vara att energi kan investeras i fortplantning, i stället för utveckling av vingar och vingmuskler. För skräddare skulle man kunna tänka sig att vinglösa individer lättare kan röra sig på vattenytan eller löper mindre risk att blåsa upp på land, men jag har inte hittat något stöd för detta. Å andra sidan kan vinglösa individer inte sprida sig till ett annat område, om deras miljö skulle försämras. I skräddarnas fall kan man till exempel tänka sig att deras vattensamling torkar ut. Vinglöshet kräver således en stabil miljö. Bevingade individer kan däremot fly undan miljöförstöring och dessutom sprida arten till andra områden. 2016.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Sugsnabeln (haustellum) hos bananflugearten Drosophila obscura. Den har en led strax under den åt vänster utstickande palpen. Palperna är känselorgan. Leden gör att snabeln i vila kan vikas in under huvudet. När det är dags att äta, rätas snabeln ut, som på bilden. Ytterst är den försedd med två räfflade kuddar (labeller) som suger upp flytande föda. Courtesy of Malcolm Storey, from Encyclopedia of Life under this CC License.

När jag slog ihjäl en bananfluga nyss syntes det rött blod. Har alltid trott att bananflugor är harmlösa, men nu undrar jag om de ändå bits och suger blod från människa?

Bananflugor och deras släktingar bits inte och sticks inte, så du kan vara lugn. Det samma gäller bland annat husflugan (Musca domestica) och de flesta spyflugor.

Bananflugans mundelar är utformade som ett par utfällbara kuddar. De fungerar som en tvättsvamp. Den flytande födan sugs in i kuddarna och förs vidare genom en kanal till svalget. Sådana mundelar finns också hos husflugan (Musca domestica) och många andra flugor. Men bananflugor kan liksom andra flugor sprida sjukdomsalstrande bakterier, till exempel via fötterna eller mundelarna om de får traska på matvaror.

En närbild av de två räfflade kuddarna (labellerna) på sugsnabeln hos spyflugan Calliphora vicina. Ett otal mycket tunna rör mynnar på deras yta. Den flytande födan sugs upp i rören och förs vidare till en kanal inuti sugsnabeln. Flugan avsöndrar saliv genom en annan kanal inne i snabeln. När saliven hamnar på maten, börjar den bryta ned den med hjälp av matspjälkningsenzymer. Courtesy of Natural History Museum (London), from Encyclopedia of Life under this CC License.

Med mycket få undantag har insekter färglöst blod (egentligen hemolymfa) utan hemoglobin eller andra syretransporterande andningspigment. Gasutbytet sker via det rörformade luftfyllda trakésystemet. Till undantagen hör larver av fjädermyggor. De lever i sjöbottnar och lagrar syre i hemoglobin att användas under perioder med syrebrist. Om det var blod du såg när expedierade flugan, så var det således ingen bananfluga. Bananflugornas hemolymfa är färglös. Det kan ha varit en stickmygga, ett svidknott, ett knott eller en broms. Det kan också ha varit en spyfluga eller en köttfluga, som nyligen förfriskat sig på det ruttnande köttet i ett as. 2014.

Anders Lundquist

Till början på sidan

Till "Svar på frågor"

Zoofysiolog, skribent och webbansvarig: Anders Lundquist, senior universitetslektor emeritus

Adress: Biologiska institutionen, Lunds universitet, Biologihus B, Sölvegatan 35, 223 62 Lund

E-post: Senast uppdaterad: Se årtal efter varje svar. Webbplatsen använder kakor. Surfar du vidare, godkänner du detta. Läs mer här.

Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige Licens.