En stämningsfull finsk film med saimensälar ("saimaannorppa"), Pusa (Phoca) hispida saimensis. Känner de av tidens gång eller lever de bara i nuet? Läs svaret nedan.
Vid istidens slut blev vikaresälar instängda i flera av de sötvattensjöar som då uppkom i Skandinavien. Numera finns det kvar sådana sälar i det finska sjökomplexet Saimen och i Ladoga. Dessa sälar urskiljs som egna underarter, skilda från den underart som finns i Bottenviken, Bottenhavet och Finska viken. Saimensälen blev nästan utrotad på grund av jakt, innan den fridlystes år 1955. Den är fortfarande starkt hotad. Det finns bara mellan 200 och 300 individer kvar. Saimensälen och ladogasälen tillhör de få sälar som lever i sötvatten. Läs om hur sälar kan spåra ätbara fiskar med hjälp av sina morrhår på en annan sida. From YouTube, courtesy of Katja Liukkonen and Timo Seppäläinen.
Vet sälen hur långt ett år är? - Om dygnsrytm, årsrytm och att uppleva tidens gång.
Vi vet inte om sälen vet något. Vi vet ju inte om sälen har ett medvetande som vi människor. Men även om sälen inte har ett medvetande kan den ju ha information om tid. Jag känner inte till några studier just på säl, men följande resonemang gäller med största sannolikhet också för sälar.
De flesta djur har inneboende s.k. cirkadianska rytmer som styr kroppens funktioner och djurets beteende under loppet av ett dygn. Dessa rytmer har en period på cirka ett dygn, men i regel är perioden inte precis 24 timmar. Dessa rytmer finns oberoende av yttre stimuli och styrs av biokemiska klockor i kroppens celler. Under normala förhållanden "ruckas" klockorna så att de går rätt. Det är vanligen det astronomiska dygnets skiften
mellan natt och dag som är "tidgivare" och sköter ruckningen. Läs mer om kroppens inre klockor på en annan sida (på engelska).
Djur uppvisar också årliga rytmer. En del sådana rytmer styrs av yttre faktorer, t.ex. vädrets förändringar under året. Andra är cirkannuella. Cirkannuella rytmer finns kvar under konstanta miljöförhållanden. De bygger alltså, precis som cirkadianska rytmer, på inre klockor. Cirkannuella rytmer ruckas även de av "tidgivare", troligen av förändringarna i dagslängd under loppet av ett år.
Jag tror inte sälen vet vad som har varit och vad som skall komma. Jag
kan inte vara säker på det, men jag tror att sälen lever i nuet. Kanske upplever den att det finns ett nära förflutet och en nära framtid. Men sälen vet sannolikt inte hur långt året är och den kan nog inte planera på lång sikt. Däremot är det mycket sannolikt att sälens inre klockor förbereder den på vad som ska komma, så att den klarar tillvarons påfrestningar bättre. De inre rytmerna är mycket viktiga. Djur som går i vinterdvala under vintern kan tjäna som exempel. De förbereder sig genom att äta mycket och skaffa sig ett fettförråd. Tack vare sina cirkannuella rytmer kan de göra detta även under år då sommaren är förskjuten och hösten är ovanligt varm. Hade de inte gjort det, skulle de sådana år överraskas av kylan och dö av näringsbrist under vintern. 2001, 2012, 2014.
Oljemålningen "Memories of my California childhood" av Marguerite Zorach, en amerikansk fauvistisk konstnär. Läs om de glömda barndomsminnena i svaret nedan.
Våra tidigaste barndomsminnen är fragmentariska, känsloladdade och sannolikt ofta efterkonstruktioner. För många av oss kan de beskrivas med några rader av den engelske romantiske poeten William Wordsworth: "... Though nothing can bring back the hour / of splendour in the grass, of glory in the flower; / we will grieve not, rather find / strength in what remains behind, ..." (ur dikten "Ode: Intimations of Immortality from Recollections of Early Childhood"). Image courtesy of Dr Robert L. Leslie in memory of Dr Sarah K. Greenberg, from the Online Collection of Brooklyn Museum, with no known copyright restrictions.
Jag undrar varför man inte kommer ihåg något under tiden från det att man föds tills dess att man är några år gammal? Tack på förhand! - Om hur minnet fungerar och om olika typer av minnen: episodiska, semantiska och procedurminnen.
Det är en intressant fråga om ett mycket märkligt fenomen. Det som man inte minns från den tidiga barndomen är så kallade episodiska minnen, det vill säga minnen av händelser. Det handlar om händelser som inträffat före 3-5 års ålder. Men, märkligt nog, kan barn i denna ålder mycket väl minnas händelser i det förflutna. I en undersökning kunde till och med 2,5 år gamla barn minnas händelser som ägde rum 6 månader tidigare. Dessutom finns visst stöd för tanken att vuxna kan minnas händelser som ägde rum när de var yngre än tre år, om händelserna är starkt känsloladdade. Sådana händelser kan vara dödsfall, syskons födelse eller sjukhusvistelser. Ofta kan dock sådana minnen vara "falska minnen", efterhandskonstruktioner som bygger på att vuxna senare berättat om händelserna.
Så förmågan att minnas händelser finns hos barn som är yngre än 3-5 år. Ändå finns de tidiga minnena inte kvar när man nått vuxen ålder. Ska man svara kort, så är orsaken till detta oklar. Det finns dock flera hypoteser.
Enligt en hypotes kan minnena bli bestående först när barnet utvecklat den språkliga förmågan att beskriva dem.
Enligt en annan hypotes kan minnena bli bestående först när barnet utvecklat ett självmedvetande, det vill säga uppfattar sig själv som en individ och andra människor som individer som barnet självt kan samverka med.
En tredje hypotes är att förlusten av barndomsminnena har att göra med att hjärnan inte är färdigutvecklad vid födseln. Hjärnan fortsätter att utvecklas ända upp till 20-årsåldern och är för denna utveckling beroende av stimulering från miljön. Man kan då fråga sig, vad det är för processer i hjärnan som skulle kunna sudda ut barndomsminnena.
Det finns studier som ger en rimlig förklaring till den tredje hypotesen. Djupt inne i storhjärnan finns ett område i dess bark som kallas hippocampus.Hippocampus har stor betydelse för korttidsminnen och för omvandlingen av korttidsminnen till långtidsminnen. Detta område är ett av mycket få områden i hjärnan, där nya nervceller bildas genom celldelning hos vuxna människor. I hippocampus hos människor bildas nya nervceller i mycket snabb takt under de tidigaste barnaåren. Även hos möss och vissa andra däggdjur är celldelningstakten hög i hippocampus under tiden närmast efter födelsen. Alla dessa djur föds, precis som människor, i ett tidigt utvecklingsstadium. Hos både människorna och de andra djuren avtar sedan celldelningstakten och är relativt liten hos vuxna. Texten fortsätter under bilderna.
Överst ses sjöhästen Hippocampus ingens. Dessa egendomligt formade benfiskar är kända för att hanarna inkuberar äggen i en ficka på buken. Nederst ses ett tvärsnitt av storhjärnans hippocampus från ett verk av Camillo Golgi (1844-1926), en förgrundsfigur under neurobiologins barndom. Man noterar på bilden en viss likhet med en sjöhäst, något som gav hjärndelen dess namn. Hippocampus betydelse för minnet blev mycket tydligt, när läkare hade opererat bort den i båda hjärnhalvorna hos en patient för att häva hans epilepsi. Han förlorade bland annat förmågan att bilda nya episodiska långtidsminnen, men behöll de långtidsminnen han redan hade. Courtesy of Alicia Hermosillo and Shorefishes of the tropical eastern Pacific online information system under this CC License (above), in the public domain (below).
Försök med möss tyder på att en hög nybildningstakt av nervceller i hippocampus gynnar etableringen av nya långtidsminnen. Men samtidigt ökar risken för att gamla långtidsminnen suddas ut. Detta sker kanske genom att de nya nervcellerna kopplas till andra nervceller, som behövs för att återkalla de gamla minnena, och då bildar nya nervcellskretsar med dessa celler. De gamla långtidsminnena suddas då ut. Andra studier tyder på att långtidsminnen, som inte då och då återkallas till hippocampus, dör ut. Nyfödda möss glömde ett inlärt beteende efter ett dygn. Men om man hämmade nervcellsnybildningen i hippocampus kom de flesta mössen ihåg beteendet efter en betydligt längre tid. Å andra sidan ledde ökad nybildning av nervceller hos vuxna möss till att de inte kom ihåg ett tidigare inlärt beteende lika bra.
Förlusten av människors tidigaste minnen av händelser skulle alltså kunna bero på att vi bildar särskilt många nya nervceller i hippocampus under den tidiga barndomen. Intressant nog visade man i den ovan nämnda studien att marsvin och en annan sydamerikansk gnagare inte förlorade tidiga minnen. Båda dessa däggdjur föds vid ett senare stadium än möss och människor och har då en betydligt lägre celldelningstakt i hippocampus.
Man vet mycket lite om hur minnet fungerar. Korttidsminnen lagras i hippocampus. Personer med skador i hippocampus kan sakna korttidsminnen, precis som många dementa personer. Korttidsminnen kan omvandlas till långtidsminnen, som sannolikt lagras i många olika delar av hjärnan. Men i vilken form lagras minnena? Man tror att de uppkommer genom förändringar i de kemiska cellkontakternas, synapsernas, funktioner och genom bildning av nya synapser. Långtidsminnen av en händelse kan framkallas till medvetandet, även långt efter händelsen. Ju oftare de framkallas, ju mindre är risken att de glöms. Intressant är att de vid framkallandet ofta omedvetet förvanskas. Vittnesutsagor i domstolar kan således vara felaktiga, utan att vittnet medvetet ljuger.
Långtidsminnen kan som bekant också förloras. Man vet inte om man då förlorar minnena eller förmågan att föra dem till medvetandet. När man hämmade celldelningen i hippocampus hos musungar efter det att att de hade etablerat episodiska minnen, kunde de framkalla minnen som de normalt skulle ha glömt. Möjligen finns således mössens barndomsminnen kvar, åtminstone under en kort tidsperiod, medan de förlorar förmågan att framkalla dem. Det finns dock inget som tyder på att man genom psykologisk påverkan skulle kunna framkalla glömda barndomsminnen hos människor. Men det är en fascinerande tanke att alla minnen skulle kunna finnas kvar i vår hjärna, medan vi förlorar förmågan att framkalla glömda minnen till medvetandet. Det finns emellertid inget vetenskapligt stöd för denna tanke.
Andra typer av minnen än minnen av händelser, episodiska minnen, behöver inte suddas ut efter barndomsåren. Barn börjar lära sig tala när de är mellan ett och två år gamla och bygger sedan successivt upp ett ordförråd som de inte glömmer. Detta är ett exempel på så kallat semantiskt minne eller, enkelt uttryckt, faktaminne. Små barn lär sig också att utföra vissa rörelser, till exempel att handskas med föremål eller att cykla. Sådana så kallade procedurminnen suddas inte ut. De kan snart bli automatiska och kan utföras utan att man tänker på dem. Den som en gång lärt sig cykla glömmer det aldrig. 2017, 2018, 2019.
Jag arbetar just nu med minnet och skulle behöva ett svar på en fråga gällande minnet hos djur. Finns det något djur som klarar sig helt utan minnet? Tack för din uppmärksamhet. - Om de enklaste minnesmekanismerna.
Det finns många djur som man inte undersökt, men man har påvisat åtminstone enkla former av minne hos en rad olika djurgrupper, även sådana med mycket enkelt byggda nervsystem, till exempel nässeldjur. Man har till och med påvisat minne hos encelliga organismer som helt saknar nervsystem, till exempel hos ciliater (som bland annat inkluderar de så kallade "toffeldjuren"). Jag skulle tro att alla djur har någon typ av minnesförmåga. Det naturliga urvalet borde starkt gynna en sådan egenskap.
Exempel på enkla former av minne är habituering och sensitering. Vid habituering leder upprepning av ett visst stimulus till en minskad reaktion hos djuret, vid sensitering till en ökad. 2011.
