 |
Kungskobran (Ophiophagus hannah) är den största av alla giftiga ormar. Den lever på andra ormar. Den är mycket farlig, bland annat för att den är aggressiv och för att den sprutar in stora mängder gift vid bettet. Mungon Rikki-tikki-tavi i Rudyard Kiplings "Djungelboken" nedkämpade två kungskobror. Mungon (Herpestes edwardsi) är ett däggdjur som tillhör familjen manguster (Herpestidae) bland rovdjuren. Den är känd för att vid tillfälle angripa ormar. Courtesy and copyright of Rajib Rudra Tarian, from Encyclopedia of Life under this CC License. |
|
Vilket är det giftigaste djuret?
Det är svårt att säga vilket djur som är giftigast. Hos djur som bits eller sticks handlar det både om hur giftiga giftämnena är, om hur mycket gift som överföres vid bettet eller sticket och om hur pass aggressivt djuret är. Tar vi ormar som exempel så råder ingen enighet om vilken som är giftigast. De australiska taipanarterna är kandidater, den likaledes australiska tigerormen en annan och den afrikanska svarta mamban en tredje. Vissa arter bland havsormarna nämns också. I Indien och Sydöstasien finns kungskobran, världens längsta giftorm (upp till cirka 5,5 meter). Den kan vara mycket aggressiv och överför mycket gift vid bettet. Många anser därför att den är den allra farligaste ormen. Tetrodotoxin är ett av de allra giftigaste djurgifterna. Det finns bland annat i blåsfiskar. Mycket giftiga är också kägelsnäckorna. Men giftpriset tas kanske av vissa arter bland kubmaneterna som finns i tropiska och subtropiska vatten. Läs om kubmaneter på en annan sajt (på engelska). Bland annat utanför Australiens kuster finns en art ("sea wasp") vars stick i vissa fall lett till döden inom 2-3 minuter. 2001, 2008, 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
|
Den här katten jagar en näbbmus, men förefaller inte särskilt intresserad och fångar den inte. From YouTube, courtesy of VictorZ. |
|
Undviker katter att äta näbbmöss? Är näbbmöss giftiga?
Många rovdjur bland däggdjuren tros undvika att äta näbbmöss, men detta är inte helt klarlagt. Motviljan mot näbbmöss anses bero på att näbbmössen på sidorna av kroppen har körtlar, som avger ett illaluktande sekret. Man har observerat att vissa rovdjur dödar näbbmöss, men inte äter upp dem. I en studie fann man att näbbmöss utgjorde en liten andel av födan hos många rovdjur bland däggdjuren. Näbbmössen utgjorde däremot en betydligt större andel av födan hos dagrovfåglar och ugglor. Fåglar besväras kanske inte av lukten. I en enkät bland brittiska kattägare frågade man efter vilka fångster som katterna bar hem till sina lyckliga ägare. Katterna dödade huvudsakligen smågnagare och kaniner, men också ett stort antal näbbmöss och småfåglar. Tyvärr framgick det inte, i vilken utsträckning som katterna åt upp näbbmössen.
Det förtjänar att nämnas att vissa, men inte alla, näbbmössarter, använder gift när de själva fångar sitt byte. Giftet produceras i ett par spottkörtlar. Det leds via fåror i två framtänder till det sår som uppkommer, när näbbmusen biter sitt byte. Bytet kan bli förlamat. En del av dessa näbbmöss övermannar sorkar, som är betydligt större än de själva. Till de giftiga näbbmössen hör vår vattennäbbmus (Neomys fodiens). Det finns uppgifter om att näbbmössbett orsakat svår smärta hos människor. 2014.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Näbbdjurshannens ihåliga giftsporre ses på bakfotens insida vid handloven. Den är unik bland däggdjuren. Den används när hanarna kämpar om honorna. Courtesy of E. Lonnon from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Hur använder näbbdjuret sitt gift? Hur och var produceras och lagras giftet? Vad innehåller det för kemiska substanser? Hur kommer det in i kroppen på bytet?
Näbbdjurets giftapparat finns bara hos hanarna. Den anläggs också hos honorna, men tillbakabildas hos dem. De långnäbbade myrpggsvinen, även de kloakdjur, har en rudimentär giftapparat. Näbbdjurshanarna har ihåliga spetsiga sporrar på insidan av vristerna, alltså på båda bakbenen. De består av hornämnen (keratiner). Giftkörtlarna inne i kroppen är omvandlade svettkörtlar, som lagrar giftet. Deras utförsgångar mynnar i kanalerna inuti sporrarna. För att leverera giftet reser hanarna upp sporrarna, famnar offret med bakbenen, driver in sporrarna i offret och injicerar giftet.
Hanarna använder giftapparaten framför allt under parningstiden mot andra hanar, när de aggressivt kämpar om honor. Man har iakttagit hanar som blivit stuckna. Kanske används giftet också till försvar. Människor har blivit stuckna på handen eller handleden, när de handskats med näbbdjur. Notera att giftapparaten inte används mot bytesdjur. I så fall hade honorna haft problem att skaffa föda. Näbbdjuren lever på små vattenlevande djur som de letar upp med hjälpa av näbbens elektriska och mekaniska sinnen. Läs mer om näbbdjurets elektriska sinne på en annan sida.
Näbbdjursstick orsakar hos människor intensiv smärta och svullnad av hela armen. Smärtan är så intensiv att smärtstillande tabletter inte hjälper. Man måste injicera opiater och blockera nerverna från det drabbade området. Inga dödsfall har beskrivits hos stuckna människor, däremot hos hundar och hos andra näbbdjur. Precis som hos de flesta bitande eller stickande giftiga djur, innehåller näbbdjurgiftet ett flertal giftiga ämnen med olika effekter. Cirka 20 proteiner har identifierats. Till dem hör en typ av så kallad natriuretisk peptid och nervtillväxtsfaktor (NGF), som båda även finns i ormgifter. Intressant nog har således ormar och näbbdjur, oberoende av varandra, börjat använda samma gifter. Effekterna av näbbdjurets olika giftkomponenter på stuckna offer är dåligt undersökta. 2020.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Finns det gift i isbjörnar?
Det är känt att isbjörnslever är giftig för människor på grund av sitt höga innehåll av vitamin A. Polarfarare som ätit isbjörnslever har visat akuta symptom som huvudvärk och diarré beroende på att de varit förgiftade av vitamin A. Det har föreslagits att isbjörnarna själva undviker vitaminförgiftning genom att lagra vitamin A i en särskild typ av leverceller som är specialiserade för detta.
Det är värt att notera att giftighet är en fråga om dosering och att många nyttiga ämnen kan vara giftiga i alltför höga koncentrationer. 2004, 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
 |
Till vänster, en illustration till Jules Vernes "En världsomsegling under havet". Kapten Nemo på ubåten Nautilus begrundar en jättestor åttaarmad bläckfisk. Till höger, en fantasifull bild i vilken en gigantisk åttaarmad bläckfisk attackerar ett segelfartyg. Båda bilderna är från 1800-talet. From Wikimedia Commons, in the public domain. |
|
Jag undrar om en icke-giftig bläckfisk kan döda en människa. Skulle exempelvis en bläckfisk kunna kväva en människa genom att suga sig fast i ansiktet?
Det har så vitt man vet aldrig hänt att en bläckfisk dödar en människa med hjälp av sina muskler och sugkoppar. Djur som suger sig fast i hela ansiktet i dödligt syfte förekommer i "Alien"-filmerna, men inte i verkligheten.
Enligt en uppgift skall en jättestor bläckfisk år 2003 ha gripit tag i en segelbåt underifrån och blockerat rodret. Den släppte sedan taget och varken människor eller båt skadades.
Humboldtbläckfiskarna är stora tioarmade bläckfiskar, som finns utanför Amerikas västkust. Enligt vad fiskare påstår, skall sådana bläckfiskar ha dödat simmande människor. Detta har emellertid inte bekräftats. Dykare har rapporterat att de angripits av humboldtbläckfiskar, dock utan att skadas. Andra dykare har simmat bland sådana bläckfiskar utan att bli angripna. Möjligen blir bläckfiskarna provocerade av dykares strålkastare.
Det finns en del gamla skepparhistorier om bläckfiskar. Delvis går dessa historier tillbaka på gamla norska sjömanslegender om den så kallade kraken, ett havsmonster som troddes kunna sänka skepp. Man har gissat att dessa legender fått näring av att man förundrats över ilandflutna jättebläckfiskar. Myterna fick ytterligare näring med en bok skriven av den franske författaren Victor Hugo. Han skrev inte bara "Les Misérables" (på vilken musikalen med samma titel är baserad), utan också romanen "Les Travailleurs de la Mer" i vilken bläckfiskar beskrivs som fasansfulla bestar.
Däremot lär det ha hänt i enstaka fall att människor har bitits av giftiga blåringade bläckfiskar och dött, se svaret på nästa fråga.
2011, 2015.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
En blåringad bläckfisk tillhörande släktet Hapalochlaena. Man kan konstatera att djuret förtjänar sitt svenska namn. Courtesy of Jens Petersen from Wikimedia Commons under this GNU License. |
|
I en bok om farliga djur som jag och min 6-årige son frossar i då och då omnämns blåringad bläckfisk som en av de farligaste. Har förgäves försökt hitta något på nätet i ämnet. Kan du lysa upp vårt mörker i denna fråga?
Två arter av blåringade bläckfiskar (Hapalochlaena maculosa och H. lunulata) förekommer utmed Australiens kuster. De är åttaarmade och bara ett par decimeter långa. De är mycket giftiga. Deras stora bakre salivkörtlar innehåller ett starkt gift som överförs när bläckfisken använder sina käkar. Alla bläckfiskar har näbbliknande käkar mellan armarna. De blåringade bläckfiskarnas gift anses ha förorsakat en del dödsfall hos människor. Giftet är besläktat med eller identiskt med tetrodotoxin. Detta gift är mest känt från blåsfiskarna. Läs om blåsfiskar på en annan sida. 2004, 2013.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
En barnmorskegroda (Alytes obstetricans). Dess hudkörtlar avger ett illaluktande gift som avskräcker rovdjur, läs om grodgifter i svaret nedan. Hanen fungerar som barnmorska och bär omkring de befruktade äggen på sin rygg, medan embryona inuti dem utvecklas. När det är dags för kläckning beger han sig till en vattensamling och släpper ut de nykläckta larverna. Läs om andra märkliga fortplantningsmetoder hos grodor på en annan sida. Courtesy of Laurent Lebois from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Stämmer det att det är skadligt för grodornas hud
om man rör vid dem med torra händer?
Groddjur saknar det tjocka hornlager som hos andra landryggradsdjur skyddar huden och minskar kroppens vattenförluster genom avdunstning. Groddjuren utsöndrar därför ett hudsekret som fuktar huden. Huden skadas om sekretet torkar ut. Groddjurens hud har hög genomsläpplighet för vatten. De klarar sig därför inte i torra miljöer. Men grodor skadas inte om man varsamt tar upp dem i handen. Skulle sekretet försvinna utsöndrar de mera.
Hos de flesta groddjur finns det gifter i hudsekretet. Detta gäller också den vanliga grodan. Hos våra svenska groddjur är giftet inte så starkt, så det är inte farligt att ta upp en groda i handen. Men när man dissekerar grodor och vill studera nervimpulser, så ska man rengöra redskapen när man klippt upp huden. Annars lär grodans egna nerver förgiftas av hudsekretet, när man vidrör dem med redskapen. Vissa grodor har livsfarliga gifter i hudsekretet. Läs om pilgiftsgrodor och andra giftiga groddjur på en annan sida.
Det finns också antibakteriella substanser i groddjurens hudsekret. Deras hud är därför en möjlig källa till nya antibiotika (på en annan sajt, engelska).
Det finns en tropisk grodart som utsöndrar stora mängder hudsekret när den blir överhettad. Grodan kyls sedan när vattnet i sekretet avdunstar, vilket ger den vissa möjligheter att reglera sin kroppstemperatur. Hudsekretet fungerar alltså på samma sätt som svetten hos många däggdjur, men grodan håller inte som däggdjuren kroppstemperaturen konstant hela tiden. 2008.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Tröglorin Nycticebus coucang har fångats på bild under sin nattliga klättring. De äter insekter och andra smådjur, men även frukt. Courtesy of Phil Myer (Museum of Zoology, University of Michigan) from Encyclopedia of Life under this CC License. |
|
Jag har en fråga om en primat, tröglorin. Jag har läst att de har en giftig körtel i armvecket, som gör deras bett giftiga när de har slickat på den. Stämmer det? Vore jättetacksam för svar.
Det finns fyra arter av tröglorier (släktet Nycticebus) som alla lever i Sydostasien. De är halvapor och tillhör således primaterna, samma däggdjursgrupp som människan. När tröglorier blir störda, utsöndrar de en vätska med stark lukt från omvandlade svettkörtlar på armbågarnas insidor och intar försvarsposition. De gnider körtlarna mot huvudet och halsen. De kan också slicka körtlarna.
Man har hävdat att vätskan från körtlarna är giftig och att man kan bli förgiftad, om man blir biten av en tröglori. Det finns inte många fall av trögloribitna människor beskrivna i litteraturen. Lorierna har emellertid vassa tänder och bettet gör ont. I ett fall drabbades den bitne av en mycket kraftig immunreaktion, så kallad anafylaktisk chock. En sådan chock kan vara livshotande, men i detta fall återhämtade sig offret. I ett annat fall ledde ett trögloribett inte till några allvarliga reaktioner. I en studie injicerade man körtelsekret i möss och fann att det var dödligt för dem, men bara om det var uppblandat med saliv. Tröglorier biter också varandra. Detta leder ofta till döden för det bitna djuret, som får sår som inte läker. Men det måste betraktas som oklart, om det är giftet eller bakterieinfektioner som dödar djuren.
Vätskan från körtlarna innehåller, märkligt nog, ett protein som är mycket likt ett protein som finns hos tamkatter och orsakar kattallergi. Det skulle kunna vara detta protein som orsakat anafylaktisk chock. Proteinets funktion är inte känd. Kanske binder det flyktiga ämnen som fungerar som feromoner, se nästa stycke. Det finns osäkra uppgifter om att människor skulle ha dött efter trögloribett. Om så är fallet, är de sannolikaste orsakerna en sårinfektion eller en allergisk reaktion. Det finns också osäkra uppgifter, om att körtelsekretet innehåller batrakotoxiner, gifter som återfinns i groddjurs hudsekret. I så fall kan man tänka sig att lorierna får i sig giftet genom att äta groddjur. Men dessa uppgifter måste betraktas med skepsis. Det är ännu oklart om lorier producerar ämnen, vars primära funktion är att vara gifter. Alternativet är att deras körtelsekret bara råkar innehålla ett protein, som kan ge upphov till allvarliga allergiska reaktioner.
Armbågskörtelns utsöndrar sannolikt också så kallade feromoner, doftämnen som ger signaler till andra lorier. Feromonerna skulle kunna användas för att markera revir eller för att varna andra lorier för faror. En annan möjlighet är att doftämnena verkar avskräckande på rovdjur. Läs om feromoner på en annan sida. 2013, 2016.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
Bengäddan Lepisosteus oculatus. Bengäddorna (ordningen Lepisosteiformes) är en liten grupp fiskar med ursprungliga egenskaper. De tillhör de strålfeniga fiskarna (Actinopterygii). De är kända som fossil från kritaperioden (146-66 miljoner år före nutid). Numera finns de bara i Nordamerika, Mellanamerika och Karibien. De finns i sött och bräckt vatten. Nästan alla nu levande strålfeniga fiskar tillhör benfiskarna (gruppen Teleostei), som utgör merparten av de nu levande fiskarna. Det gör inte bengäddorna. Ursprungliga egenskaper hos dem är bland annat de rombformade fjällen (ganoidfjäll, se bilden ovan) och flera drag i skelettets uppbyggnad. Intressant är att bengäddornas simblåsa fungerar som en lunga. Dess vägg är rikligt försedd med syreupptagande blodkärl. Courtesy of D. Ross Robertson from Encyclopedia of Life under this CC License. |
|
Jag undrar vad det är för ämne i alligatorbengäddans rom som är giftigt?
Äggen, det vill säga rommen, är giftiga för människor hos alla bengäddor, inte bara alligatorbengäddan.
Det finns bara ett fåtal studier av giftet i bengäddornas ägg. Giftet har inte isolerats. Man misstänker att det är ett protein. Möjligen påverkar de så kallade kalciumkanaler. Sådana kanaler finns bland annat i cellernas yttermembran. När de öppnas släpper de in kalciumjoner i cellen. Man fann i en studie att giftet minskade hjärtats slagfrekvens och kontraktionskraft i sköldpaddshjärtan. Det senare troddes bero på ett minskat kalciuminflöde eller ett ökat kalciumutflöde genom hjärtmuskelcellernas kalciumkanaler och därmed en minskad kalciumhalt inuti cellerna. Kalciumjoner är nämligen en viktig länk i den mekanism som stimulerar hjärtcellernas sammandragningar.
Det finns ett flertal anekdotiska uppgifter om människor som förgiftats av bengädderom, men jag hittar bara en medicinsk fallstudie. Den beskriver ett äkta par som åt rom. Mannen åt 30 teskedar, hustrun bara tre. De drabbades av illamående, kräkningar, diarré, buksmärtor och kramper. De hade något förhöjda kalciumhalter i blodet, något som möjligen kunde ha berott på giftets effekter på kalciumkanalerna. De överlevde utan framtida men.
Man skulle kunna tro att giftet i bengädderommen skyddar dem från att bli uppätna av sådana andra fiskar, som förtär rom. Men så tycks det inte vara. Flera fiskarter uppges vara opåverkade av giftet. Giftet är dock dödligt för kräftor. Höns, möss och råttor blir däremot förgiftade, precis som människor. Giftet skulle kunna vara ett skydd mot äggätande ryggradslösa djur. 2014, 2016.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
En anemonfisk skyddad av havsanemonens tentakler. På grund av sina bjärta färger kallas anemonfiskarna också clownfiskar. Courtesy of Chika Watanabe from Wikimedia Commons under this CC License. |
|
Jag undrar hur anemonfisken klarar sig bland giftiga havsanemoner?
Anemonfiskar (clownfiskar) lever i ett så kallat symbiotiskt förhållande tillsammans med havsanemoner. Det anses vara ett mutualistiskt samliv, det vill säga ett samliv som båda parter har nytta av. Fisken är skyddad från fiskätande djur av anemonens giftiga nässelceller. Fisken å sin sida rengör anemonen från matrester och ökar vattencirkulationen runt anemonen genom sina simrörelser. Det kan till och med vara så att fisken jagar bort anemonätande fiskar och därmed räddar anemonen från att bli uppäten.
Det tycks inte vara helt utrett, men den är mycket sannolikt att anemonfiskar skyddas från havsanemonernas nässelceller av det ovanligt tjocka slemskikt som de har på kroppsytan. Detta skikt är tre till fyra gånger tjockare än hos andra fiskar. Därmed når anemonens nässeltrådar inte fram till fiskens hud och kan inte injicera sitt gift i fisken. Dessutom har vissa, men inte alla, anemonfiskarter utvecklat en motståndskraft mot anemonernas gift, förmodligen genom immunologiska mekanismer. Läs om nässelceller i nästa svar. 2011.
Anders Lundquist
Till början på sidan
 |
| Till vänster ses en oavfyrad nässelcell, till höger en avfyrad. Inuti en nässelcell syns den krukformade nematocysten. Till vänster ligger nässeltråden hoprullad och "vrängd ut och in" inuti nematocysten, till höger har den vrängts rätt och slungats ut. Cnidocilen fungerar som avtryckaren på en pistol och aktiverar nässelcellen. Se vidare texten nedan. Modified after Ivy Livingstone and courtesy of BIODIDAC. |
Hur fungerar nässelcellerna hos maneter och andra nässeldjur?
Nässeldjurens nässelceller (cnidocyter) användes vid bytesfångst och som skydd. De fungerar både som sinnesceller och som effektorer. En effektor är en cell som gör något, till exempel en muskelcell som drar ihop sig. En nässelcell innehåller en behållare som kallas nässelkapsel
(nematocyst). Kapseln innehåller en lång ihålig tråd som är vrängd ut och in på samma sätt som ett finger kan bli på en vante. Många nässelkapslar innehåller gift och kan också ha hullingar (som är inåtvända innan kapseln avfyrats). Nässelcellen har på sin yta ett utskott (cnidocilen) som är känsligt för beröring och fungerar som utlösare. I vissa fall kan kemisk stimulering göra utlösaren känsligare så att den lättare fyrar av nässelkapseln. När kapseln fyras av så ramlar ett lock av och den långa tråden inuti kapseln vrängs rätt med väldig kraft. Tråden kastas nu ut ur kapseln som ett spjut och tränger in i det djur som berört nässelcellen. Giftet tränger också in i djuret. Hullingarna är nu utåtvända och gör att tråden stannar kvar. En del nässelceller
innehåller inte gift utan har klibbiga trådar som tjänar till att hålla kvar ett byte. Andra har trådar som kan fånga ett byte genom att snurra sig runt sitt mål. Kraften som fyrar av nässelkapslarna anses till en del bero på att kapslarna har en inbyggd spänning, ungefär som en spänd råttfälla. Ännu viktigare är kanske att kapseln innehåller
en mycket hög koncentration av lösta ämnen. När den utlöses blir den plötsligt genomtränglig för vatten och vatten rör sig mycket snabbt in i kapseln genom så kallad osmos. Trycket ökar nu i kapseln och pressar ut tråden med väldig kraft. Osmos innebär att vattenmolekyler rör sig från en utspädd lösning till en koncentrerad genom ett membran som släpper igenom vattnet, men inte de lösta ämnena.
De flesta nässeldjur kan inte skada en människa med sina nässelceller. Så är det med vår öronmanet. Andra är värre, till exempel brännmaneterna, den portugisiske örlogsmannen samt vissa arter bland kubmaneterna. 2001, 2008.
Anders Lundquist
Till början på sidan
Till "Svar på frågor"
|
